Den här ungen *pekar nedåt* har åkt till Sthlm för att gå på Gröna Lund med sin farfar. Detta innebär såklart att jag och Matte är både lediga och barnfria. Kommer knappt ihåg när det var så sist. Det hade vi tänkt fira med att åka till Viveka & Dennis för lite kortspel. Det sket sig dock, för Partymyran har mensvärk, kräks och är allmänt hängig. Kände inte riktigt för att lämna henne själv hela kvällen i det tillståndet. Men, men… Det går väl fler tåg.
Albin & jag på tåget upp.
Jag demonstrerar hur Albin ser ut när han tar kort. 
Linnéa, Emil, Albin & jag (som försöker gottgöra bristen på hals på förra kortet).
Ann-Chatrin ser ut att ha haft lika kul som jag hade. 
Självklart var Mr Roger med.
Jag, muntergöken Emil & Linnéa (med solen i ögonen).
2 sekunder senare.
Sen tyckte Linnéa att det fick vara nog med fotande. 
Kom hem från jobbet för en liten stund sedan. Många timmars sömn kan man ju inte skryta med att man haft direkt. Känns som att jag inte sovit på en vecka, samt blivit överkörd av en ångvält eller nåt. Hungrig är jag också.
Nåja, väldigt roligt och trevligt har jag haft i alla fall. Vi tog tåget 8 på morgonen till Sthlm och det straxt efter 22 hem så det var verkligen en lång dag att springa på stan. Ett tag trodde jag att jag skulle behöva amputera benen eller något, för satan vad ont jag hade i fötterna framåt kvällskvisten. Det var en befrielse att få slå sig ner på tåget.
Natten innan hade jag dock en panikångestattack från helvetet. Jag har inte haft en sån på ja, säkert två år eller något. Fruktansvärt var det, men jag har känt det i kroppen på senaste tiden. Ångest & oro. Varför? Jag tror det beror på att en del i min närhet går igenom en tuff tid. Något annat kan jag inte tänka mig att det skulle kunna vara. Dessutom har jag slarvat med medicinen. Igen. Jag måste verkligen bli bättre på det.
Men dagen och tågresan gick över förväntan. Jag vägrade ta med mig något lugnande för jag vägrar att hamna där jag var förut och jag klarade det galant. Så trots bakslaget med panikångesten är jag ändå ganska stolt över mig själv. Och som sagt, kul hade jag! 
I vanliga fall tycker jag att jag har ett bra jobb. Vissa dagar är det dock bättre, som idag. Idag hänger vi nämligen i Sthlm hela dagen för att äta gott och shoppa (i trevligt sällskap). Detta får jag alltså lön för och inte nog med det, maten och fikat blir betalat. Kan det bli bättre? Jag bara undrar… 
Kom hem för ca en timme sedan. Blev aningens sent i Linde. För sent egentligen. Men, det blir ju lätt att man stannar när man har trevligt. Vi fikade, träffade massa folk & grillade. Partymyran var självklart med och uppförde sig exemplariskt. Det går ju faktiskt att ha henne lös, då hon kommer direkt när man ropar. När hon löper dessutom. Underbart! (Fast jag saknade ändå Rallykorven).
Men, nu ska jag knoppa. Blir en lång dag imorgon.
Nu drar jag in till Linde för att fira lillebrors födelsedag. Later!
Älskar det här kortet på lillebror Tobbe & Loke.
Matte: Jag tycker det blev jättesnyggt.
Jag: Va? Gör du?
Matte: Ja verkligen. Mycket snyggare än förut.
Jag: Jasså? Tack.
Matte: Absolut. Men du ser lite äldre ut nu.
Jag: Va? Äldre?
Matte: Ja, som 40 typ.
Jag: 40!?!
Matte: Njae… Kanske inte 40. Mer som 35…
Jag: Tack. Verkligen.
Idag har jag varit på stan & lunchat med Anna. Mycket trevligt. Det var alldeles för länge sedan jag träffade den människan. Sen gled vi runt i affärer och kollade in reorna. Själv fyndade jag 5 tröjor för under 300:- Me like. Emelie mötte upp oss på stan också så vi fick köpa födelsedagspresent till brorsan som fyller imorgon.
Nu på kvällen har vi varit hemma hos Alex & Sanna och lämnat Rallykorven. Han ska bo där ett tag medan Partymyran löper för det börjar bli ohållbart här hemma. Och med tanke på hur kär Rally är i Sanna så verkar det ju inte bli några större problem. Han kom inte ens till dörren när vi skulle åka! Jag undrar seriöst vad hon gjort med min hund..
Frillan då? Jag vet att ni är nyfikna så därför kastar jag in två kort så ni får se (fast jag egentligen inte vill!). Igår när jag klippte mig kändes det bra, men imorse hade jag dödsångest för att jag klippt av mig håret. Ville knappt visa mig ute. Men nu har jag börjat vant mig lite vid att ha det så kort och så köpte jag vax på stan så jag kanske kan göra iordning frisyren också. Det kan ju kanske vara roligt. Då kanske jag blir mer nöjd. På bilderna nedan har jag bara haft i spray tyvärr, för det var det enda jag hade hemma och det är ju så värdelöst i en kort frisyr att jag knappt vill tala om det.
Ja just, jag har blivit svart igen också. Det var den enda hårfärgen jag hade hemma.
Resten av dagen blev bättre än den började. Efter jag sovit en stund åkte vi ut till Niklas & Maria (uppfödarna till våra hundar). Barnen lekte & vi fikade och hade det trevligt i vanlig ordning. Sen på kvällen när vi åkte hem drog jag vidare till Johan & klippte mig. Så nu är det kort ska ni veta. Ska bara färga det först så får ni bild sen..
Nu såhär på kvällskvisten har dock oron & nervositeten kommit tillbaka. Jättejobbigt. Inte vet jag vad det kan vara heller. Nåja, ska ta mig en dusch nu och sen hoppa i säng. Imorgon blir det att luncha med Anna. Ska bli muschos trevligt.
Men först, ett litet filmklipp från idag när Matte ”tränar” lite med Marias Ezzy.
Jag känner mig lite nere, på dåligt humör och deppig. Varför vet jag inte riktigt. Har iofs knappt sovit något på jobbet inatt så det kan ha med saken att göra. Hade skitsvårt att sova, sen fastnade jag i Ozzy’s bok. Älskar att läsa kändisars memoarer & biografier och har plöjt igenom en hel del på sista tiden. Mötley Crüe, Jenna Jameson, Manson, Nikki Sixx, Ron Jeremy, Traci Lords, Lemmy osv. Nästa bok på tur blir väl Slashs, Johnny Cashs eller varför inte Bruce Dickinsons? Någon med fler tips?
Hur som, Ozzy är nog nog min största idol om man kan säga att man har idoler fortfarande. Jag tycker han är lika bra nu som jag gjorde för 20 år sedan. Inte många artister jag känner så för. Skrönerna om honom har varit många och han omnämns i en del av böckerna jag läst innan. Jag älskade läsa om hans liv & hans berättelser och versioner av saker som hänt genom åren så det var kanske inte så konstigt att jag fastnade i boken. Synd att den redan är slut bara..
Jaja… Det här skulle ju egentligen inte bli något hyllningsinlägg till Ozzy. Jag skulle bara skriva att jag kände mig nere & funderade på om det berodde på att jag sovit dåligt. Men nu blev det som det blev och jag är glad för det. Ozzy förtjänar fan ett hyllningsinlägg i den här bloggen. 
Ozzy, vilken människa, vilket liv, vilken röst, vilken begåvning. My hero. All hail to you.
En av mina favoritballader genom tiderna. Den ger mig fortfarande rysningar…