Imorse var Matte snäll och lät mig sova medan han gick upp med Loke. Det var verkligen välbehövligt. Jag är så trött hela tiden. Känns inte som att jag orkar göra någonting. Vill bara vara för mig själv och sova. Egentligen. Men jag vet ju att jag inte mår bra av det. Egentligen.
Hur som helst så kom Maria och Johannes hit och käkade och fikade. Avancerad lunch beståendes av köttbullar och makaroner till dem, och stekt korv och coleslaw till mig. Jag mår ju som bekant mest illa hela tiden så jag petade inte i mig allt för mycket. Funderar starkt på att ringa Vårdcentralen nästa vecka om det inte blir bättre. Klarar inte av den här ångesten. De måste höja min dos, ge mig nya tabletter, sjukskriva mig eller nåt. Jag funkar inte som jag ska nu. Hoppas min utredning blir klar snart också.
Har i alla fall pratat med Matte ang sabbatsår osv och han tycker att jag ska ta det om jag känner för det. Som sagt, vi klarar oss bra på hans lön men självklart hade det ju varit trevligt om jag dragit in lite pengar också. Jag har ju visserligen mitt helgjobb och det ger ju ett par tusen i alla fall. Om jag klarar av att jobba. *djup suck* Skönt ändå att han aldrig påpekat eller klagat på att jag levt på honom under de 11 år vi varit tillsammans. Jag älskar honom om möjligt ännu mer för det.
Att ha Maria och Johannes här var i alla fall trevligt. Loke och Johannes lekte bra för att vara två trotskillar och Maria är så härlig. En sådan där människa som man verkligen är sig själv tillsammans med. Inga charader, inga spel, man säger rakt ut vad man tänker och tycker. Jag behöver inte sitta och låtsas att livet är toppen för hon vet att jag tycker det är pest just nu. Det känns som jag känt henne hela livet trots att vi bara umgåtts i ca 2 år. Konstigt hur det är med en del människor.
Nu är i alla fall Loke sövd och Rally ligger och snarkar brevid honom. Själv är jag helt slut. Så är det alltid när jag mår dåligt och träffar folk. Det är verkligen så psykiskt påfrestande. Man vill ju gärna hålla skenet uppe lite också (trots att det ”bara” var Maria här) så nu när jag väl är här hemma själv känns det som luften gått ur mig. Precis samma sak var det när jag kom från Linde igår. Jag är så trött i kroppen att jag knappt orkar resa på mig. Jättejobbigt.
Men summan av kardemmumman: Det är bra för mig att träffa folk nu även om jag egentligen inte har så stor lust. Det är i alla fall något jag lärt mig genom de här åren. Dessutom är det ju definitivt bra för Loke. Speciellt när jag mår som jag mår och känner mig som världens uslaste mamma med det kortaste tålamodet i världshistorien.
